Jag
bemöttes av ett gällt skrik där örontrummorna skulle sättas på
prov. Det var tydligen jag som var den högljudda insåg jag några
etapper senare. Det var minst sagt märkligt då jag uppfattade
scenariot innan det kom till min uppfattningsförmåga – tills det
trängde sig innanför hjärnkaosets väggar. Ridån drogs undan och
tankeflimret gick på sin egen biopremiär. Efter att kortfilmen med
dålig kamera och dålig regi var över, det var då jag lade mig ned
på golvet för att ge upp. Hjärtat överdrev med sina miljoner
pumpslag som trängde ihop sig inom loppet av en minut. En minut som
varade i en evighet. Kroppen ger liksom inte med sig bara sådär,
jag antar att själen i bakgrunden är stark nog att hantera
impulsiva nederlag.
Ebbe och min fina Mattias |
Kommentarer
Skicka en kommentar